”Om rock n roll, passion och konsten att följa sin egen flodfåra”Bluesen kommer alltid att vara en av dom musikformer som möjliggjort utvecklingen av populärmusiken.Ihop med med sin kusin jazzen så har den lagt grunden till alla dom genrer som kommit efter.Några av dom mest inflytelserika inom bluesen spelade sk ”delta blues” ett namn som egentligen bara härstammar från utövarnas hemvist.Men förutom att pionjärer som Son House, Memphis Minnie, Charlie Patton mfl på 1920-talet kom från Mississippideltat så var musiken även en primitiv form av berättande till enbart akustisk gitarr och munspel.Det var också här dör Mississippi floden delar sig som den mest kände av dom alla, Robert Johnson, sägs ha sålt sin själ till djävulen och i utbyte erhållit sin talang för gitarrspelet.Följer man sedan floden uppåt så kommer man till Memphis vilket för alltid kommer att vara rock n rollens vagga.Där i den legendariska Sun Studion skapade rockens pionjärer den musik vars betydelse för kommande generationers populärmusik är och förblir ovärderlig.
Några decennier senare i musikhistorien är det ett annat vattendrag som kommer ha en avgörande roll.Söder om London splittrar floden Themsen upp sig och bildar ett delta av bifloder innan det når fram till havet.Där i i höjd med vågorna ligger Canvey Island.Ett litet utbrett samhälle som under efterkrigstiden mest blev känt som ett semestermål för fattiga familjer från Östra London.Men i brytningen mellan 60 & 70-tal blev Canvey Island plötsligt skådeplatsen för en musikrevolution som i skuggan av den pågående hippie-eran lockade ungdomar till att åter omfamna den rhythm & blues, country & rock n roll som efter flower power vågen fått stå tillbaka.Genom att blanda dom gamla musikaliska ingredienserna igen och sedan krydda med en rejäl dos attityd som ibland gränsade till aggressivitet så skapades genren pubrock. Banden hette Dr Feelgood, Ducks Deluxe, Kursaal Flyers, Brinsley Schwarz mfl. Istället för att uppträda i långt hår och batikskjortor så klippte dom håret kort och klädde sig i kostym när dom levererade den hårdkokta brygden baserad på Chuck Berry, Buck Owens , Jerry Lee Lewis mfl.Att pubrocken sedan skulle bli bryggan till den kommande glam och punkexplosionen var ännu skrivet i stjärnorna.
Om det går att jämföra Themsens delta eller Mississippi flodens dito med Dalälven ska jag låta vara osagt men likt sina betydligt mer omskrivna släktingar så mynnar även den ut i ett delta innan den slutligen når Östersjön.Och där innan Dalälven delar upp sig ligger brukssamhället Skutskär som musikaliskt har blivit Sveriges svar på Canvey Island.Anledningen heter naturligtvis The Refreshments.Men ena foten i Mississippileran och den pulserande rytmen från 50-talets Memphis medan den andra stampar takten på trottoaren utanför Canvey Islands legendariska klubb ”The Oyster Fleet” har dom hittat sin egen flodfåra.Genom att blanda lika delar av den amerikanska söderns rock n roll & country från 50- talet med 70-talets brittiska variant av dessa båda beståndsdelar har dom skapat ett helt eget sound.
Bandet som i slutet av 80-talet gjorde som sina föregångare tjugo år tidigare och gick emot strömmen när man började spela klassisk rock n roll i ett musikaliska landskap där elgitarren sedan länge bytts ut mot synthar.
Men The Refreshments var övertygade om att deras kärlek till den 50-tals doftande rock som dom upptäckt via Elvis, Chuck Berry, Dave Edmunds, Nick Lowe, NRBQ mfl var den rätta vägen för dom. Och kanske är Refreshments bedrift ännu mer imponerande än dom engelska föregångarna eftersom det var 80-tal och dom var helt ensamma om sin övertygelse. Men trägen vinner som bekant alltid vilket deras historia understryker.
För sällan har ett band börjat sin bana i en mer kommersiell motvind än The Refreshments. Men trots det så blev dom snabbt Sveriges i särklass hårdaste turnerande band som t.o.m. hade kalendern fullbokad i Januari när resten av branschen stod still.
Snart anslöt även en av pubrockens stora namn Billy Bremner som efter sin karriär med Rockpile bott i USA och försörjt sig som studiomusiker.Men när han fick höra Refreshments så bytte han Nashville mot Skutskär och blev bandets gitarrist.
Efter att ha harvat några år med covers samt släppt ett par plattor som gått den breda lyssnarskaran förbi som kom sedan genombrottet med singeln “Miss you Miss Belinda” från albumet ”Are you ready”.
Plötsligt hördes bandet på radion och det dröjde inte länge innan även dom kräsna musikjournalisterna fick lov att skriva om pubrock-fenomenet från Skutskär.Sedan har det i dubbel mening rullat på med 13 guld & 2 platinaskivor, turnéer, listframgångar, julturnéer och samarbeten med många av sina inspirationskällor som Dave Edmunds, Geraint Watkins, Linda Gail Lewis mfl.
Men till skillnad från sina musikaliska förebilder som i många fall återfinns ute i periferin dagens musikvärld så är The Refreshments fortfarande en kraft att räkna med och till skillnad från många andra svenska band som valt att sjunga på engelska så tål deras musik att jämföras med både dom amerikanska och engelska förlagorna.Detta i en genre som är så utforskad att det egentligen inte borde gå.
Med dryga trettio år på scener och vägar runt om i landet så står dom fortfarande stadigt i den musikaliska mylla där dom sedan starten rotat sig.Det är rock n roll i sin allra ädlaste form. Smakfullt garnerad med countrytoner och små blinkningar till den alltid närvarande rockabillyn.Men framför allt är det låtarna.Tidlösa harmonier på en bädd av rullande piano, drivande bas och svängiga licks som stadigt tar oss med till dom allsångsvänliga refrängerna.The Refreshments är bandet som spelar gårdagens musik för morgondagens människor.En institution i Sverige vars relevans år 2023 kanske är viktigare än någonsin förut.
Sören “Sulo” Karlsson